Den här sidan har korrekturlästs
(94)
O! så låt en tår ock qvälla
Ned uti det djupa haf,
Att åtminstone de i sälla
Hvila må i samma graf.
Ack! kanske de skola blandas
Uti djupets blåa land.
Fjerran dig jag måste andas
På min blomsterlösa strand,
Tills min själ ifrån mig flyter
I mitt ögas sista tår,
Och den kalla jorden byter
Emot evighetens vår.
Ofta i den mörka natten
Drömmande din bild jag ser;
Ser hur du i djupets vatten
Sjunker undan solen ner.
O! hur glad jag då mig kastar
Efter i den djupa sjö,
Och mitt sälla hjerta hastar,
Att invid ditt hjerta dö.
Ofta ock mitt sinne drömmer,
Hur i strid, med manligt mod,
Som din Riddare jag tömmer
Leende mitt unga blod,
Och du i din famn mig sluter
Hugnande min sista stund,
Och min ande sig utgjuter
I en kyss uppå din mund.
