Uppå ängen stod en blygsam blomma
Längtande att skåda Solens skönhet.
Steg så solen på den blåa vägen
Och på blomman föllo gyllne blickar.
Ljuft var Solens morgonsällskap. Helsan
Gjöt sin färg på blomsterengelns anlet.
Snart likväl Majbarnets hjerta tändes
Af en innerlig och dunkel kärlek,
Som dess gröna väsende förtärde.
Men hon såg att hon af jord var kommen,
Kände att hon bunden var vid tufvan,
Och ej kunde sig till Solen höja.
Re’n satt Soln på blåa middagshöjden,
Och förgråtna voro blommans ögon;
Och dess hjertblad grönskade ej längre.
Länge såg vältaligt fromma ögat
Upp mot Solen, som, så hög och fjerran,
Ej den längtan fyllde, som hon tände.
Dock när länge tyst hon bedt till Solen,
Uppbröt hon omsider ordens fangsel
Och den fromma rosenmunnen sade:
Sol, hvi leker du så med mitt hjerta
Som en tiger leker med sitt offer.
Finns ej, mera dyrbar än mitt hjerta,
Någon leksak i ditt stora rike?
Verldar äger du ju till Vasaller?
