Den här sidan har korrekturlästs
Och du såg med glädjedagg i ögat
All min skönhets rikdom, och jag stänkte
Ungdomsrosor uppå dina kinder.
Jag, men icke du, är än densamma.
Du mig ville i min glans omfamna,
Och du vill dock ej förgås i lågor,
Som när Semele sin Zeus omfamnat.
Död är det gudomligas omfamning.
Dock din mördare är ej min stråle:
Det ditt hjerta är, som sjelft sig bränner,
Med sin längtans underbara flamma.
Hvem gaf dig väl rätt att mer begära,
Än de andra blomstren, dina bröder?
Brinn då på det bål, som sjelf du byggde,
Och, när så den sköra formen krossas,
Blir gestalt, hvad här var dröm och skugga.
Fenix blir ej aska. Men, på nytt född,
Skall han uppslå sina sköna ögon,
I min famn, uti den rena etern.
