Hoppa till innehållet

Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/131

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
(111)


Den bästa Vännen.

Min vän är ljuf, min vän är mild
Och trofast i all lifvets smärta.
Ej jord, ej himmel har en bild
Så skön, som hans uti mitt hjerta.

Liksom en stjerna mig hans röst
Igenom tidens mörker förer.
Jag döljer mig invid hans bröst,
Der jag ej lifvets stormar hörer.

Der hvilar jag i salig ro,
När qvalet andra hjertan bränner,
Och sviker än all jordens tro,
Min vän i himmelen mig känner.

Min vän är min och jag är hans
Och än vår kärlekslåga brinner,
När Solens eld och stjernans glans
I rymden slocknar och försvinner.

När han vid målet väntar mig
Jag lugn fullborda vill min bana.
Mitt kors skall en gång byta sig,
Som hans uti en segerfana.

Jag tänka vill uppå hans namn,
När tungans bruk är hämmadt blifvet,
Och sjunka så uti hans famn,
Som är Uppståndelsen och Lifvet.