Ljung växer på fjällen i öfverflöd,
På mossa lida ej heller vi nöd.
Vi kunna snö till de Romare exportera,
Som den med förtjusning consumera,
Men att en lager vi vinna må
Vi utomlands måste till Tyskland gå.
Granträdet bär kottar, såsom vi veta:
Det är deras namn och så de heta.
När vår Herre dem skapat, re’n trött han var.
Eller ock när Södern, den gröna, han skapat,
Någon Imitatör honom efterapat
Och frambragt Sverige i sin anletes svett;
Derför är det här i landet så ledt.
Regnbågen väl stundom i luften prålar:
Då klippa med sax vi af hans strålar,
Och sätta med bläck dem på papperet fast,
Då blir det en sångkrans, en blomsterquast.
Men hur konstigt med dem vi vårt papper brodera,
Förstår ej vårt folk att oss nog värdera.
Ett slag Sol vi äfven i Sverige ha:
Om sommarn skiner hon skäligen bra,
Men om vintern, som björnen, hon ligger i ide,
Hvaröfver vi särdeles våndas och quide.
Ty gick man, som Väinämöinen, klädd,
Man behöfde för kölden ej vara rädd,
Men den menn’ska får ej vara liten och späder
Som skall draga ett sådant lass af kläder.
Väl morgonrodnan om midda’n går opp,
Men släpar af moln en lång salopp.
Syns Solguden stundom i vackert väder,
Pro forma han endast på himmelen träder.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/153
Den här sidan har korrekturlästs
