Som Præses vid en dissertation
Han sitter en timme blott på sin thron.
Se’n far han åstad, som druckna bönder,
Öfver stock och sten, att hans vagn går sönder.
Han tappar i Vester sin mössa så röd;
Bringar menniskors barn i mörker och nöd.
Ögon tjena till intet; i Sveriges länder
Man då ej ser sina egna händer.
Man kryper som snäckor in i hus,
Och nyttjar talg, såsom Solens ljus
Men medan vintermånarne vara,
Dryaderne ständigt lefva i fara.
Så månge, som töras åt skogen gå,
De äro Gudinnornas fiender då.
De dem lemlästa och på eldstaden bära,
Der offras de Guden Januarius till ära.
Dämagogiskt sinne dock stormen har:
Som ett ovettigt dagblad ikring han far.
När Dryadernas pudrade peruker han ruskar,
Då blir det uppror bland trän och buskar.
Men det aflöper på samma vis
Som det uti Neapolis.
5.
Men sorgliga toner ur hjertat stiga
Och rida som qvinnor, på min giga.
Det är ett omäteligt hospital,
Som plägar benämnas ärans sal.
Jag plär genom nyckelhålet titta.
Då har jag sett hur de skalder sitta
Och härma hvarandra i ärans sal;
Som fiskar i hafvet är deras tal.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/154
Den här sidan har korrekturlästs
