Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/156

(134)

Då vinkar dem månen från himmelens rund;
Men skalderna fråga från myrtenlund:
Hvad få vi till bästa, så midt i natten:
Då svarar månen: jag har rent vatten
Uti den stora beryktade så,
Som Adam och Eva bära på.
Då svara de skalder i samma stunden:
Då gå vi icke ett steg utur lunden;
Ty vatten, så mycket vi vilja, vi få
I Aganippen, den eviga å.

6.
Och molnen på höga himmelen gå,
De äro både stora och små.
Af många färgor månde de vara,
Men ha ingen lust att blifva klara.
Som gesäller de stryka kring himmelens rund
Och hafva fri Måndag hvar timma och stund;
Äro skapta af skalden Ymers hjerna;
Ty vistas Poëterne der så gerna.
Och visligt, när sjelfva de hjerna ej ha,
De vilja den uti molnen ta.
Men när som de fara dit opp att ärfva
De slå sig i backen och benen förderfva.
Och de sig i hast nu öfva få
Allt huru de utföre flyga må.
Molngubbarne ha ambition i sitt hjerta.
Att Solen skiner, det gör dem smärta.
Att ej hon må drifva med dem gäck,
De stoppa henne uti en säck,
Att hon ej mer må värma och lysa
Och menskorna, bäst de vilja, må frysa;