Dock finner den lysande arrestant
Ej säcken det minsta interessant.
Då spottar hon flammor och säcken brinner,
Förrän man honom rädda hinner,
”Och brännes så till asko och glöd
”Och derför är lågan så röd.
Molngubbarne sentimentala då blifva
Och många tårar ifrån sig gifva.
Som om de fallit ur skyn, de stå:
Det kan ingen menniska undra på.
Och de beflita sig så att gråta,
Att på jorden de resande blifva våta.
Och likväl lemna de Soln i fred,
Ty regnet ej faller opp, utan ned.
Men molnen de gråta i hast sig ihjäl,
Och på deras graf växer rågen väl.
7.
Men blomstren en underlig sedvänja ha,
Hvari de sig skilja från molnena.
De stå på ett ställe, liksom soldater,
När de stå på post och utföra dater,
Ithy de på ett ställe stå:
Vill fienden slåss, får han till dem gå.
När molnen nu springa på azurn så snälle,
Stå blomstren trogna uppå ett ställe,
Och deri på Eric läspe de brå,
Att de med Tornej ej mycket umgå.
Dock flygande blommor jag äfven känner[1];
De äro blommornas Adelsmänner.
- ↑ Fjärilar äro flygande blommor. Steffens.
