Helt lifligt från Tant till Förtjuserska flög,
Magistern skär grisen, det lät öfver bordet,
Och aldrig jag glömmer det gräsliga ordet.
Han låg uppå knä, (ack mitt hjerta, det rördes!)
Lik älskaren uti Poëternes land.
Jag gråtögd grep knifven och af mig han fördes,
Som tveäggadt svärd i en Skräddares hand.
Se’n satt jag vid hörnet och njöt af min ära
Och gladde mig åt att jag slutat att skära.
Som Bonaparte bland sina vänner och fränder
Fördelte Europa, jag delat min gris.
Som konstverk mottogos utaf mina händer
Stekstycken ej skurna på menniskovis.
Fyrkantiga några, åttkantiga andra
Att granskas och ätas de kring månde vandra.
Omsider vi upp ifrån stolarne stego,
Och knäppte ihop våra händer, så små.
Vi Herrar oss bugade, Damerna nego;
Se’n månde vi alla ur matsalen gå.
Så dyster liksom jag begrafvit min maka,
Jag följde den makliga likfärd tillbaka.
Nu sömnen mig lät sina lockelser röna,
Dock höll jag mig rask för anständighets skull.
Vi drucko vårt kaffe, och, mellan de sköna,
Länsmännerne mådde som perlor i gull.
Omsider vi fikne till spelbord oss vände
Då strålade kronan på dagens elände.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/172
Den här sidan har korrekturlästs
