Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/179

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
(157)

Ej något argument kan krig försvara,
Ty man deri slår menniskor ihjäl. —
Gör någon mig förnär, vill jag förlåta,
Och ingen enka skall för min skull gråta.

Det kan jag aldrig få uti mitt sinne,
Hvi man berömmer så den gamla tid.
Man kan ju rysa för dess blotta minne,
Ty såg man ut om dörrn, man hade strid.
Der hade jag fått evigt sitta inne,
Ty ingen lag än gafs om qvinnofrid.
Min tids esprit kan jag med vördnad fatta
Och lag och samhällsordning vet jag skatta.

Då sade Riddarn: du kan sjelf ej veta
Hur ypperligt du talar, unge man!
Ej liljor nå’nsin, menar du, arbeta,
Dock mer än Salomo är Liljan grann.
Du ej behöfver efter ära leta;
Ty du så mycket har som mången ann’.
Och, om du ej får lust att mened svärja,
Så kan du henne mycket säkert bärga.