Polismästarn genast tog damen på orden
Och spejade efter de spejare två.
Han spejade öfver all fädernejorden:
Ogörligt! han fann icke barnen ändå.
Emedlertid damen på taket dem följde
Så snart, som Polismästarn slutat sitt glamm.
Hon dem med de skönaste linstjelkar höljde
Och bad dem att hålla sig stilla, som lamm.
Tre dagar de lågo på taket det höga
Så tryggt, som dukater i gnidarens pung.
Likväl uti linet de spejade föga.
Omsider kom skökan så fager och ung.
Ett rosenrödt snöre hon hade i handen
Och, enligt sin moget begrundade plan,
Hon hissade ned dem från öfversta randen
Och barnen, som tomtgubbar, gingo ur sta’n.
Till Sittim de sprungo så muntre och snälle,
Som hjortar och rådjur vid vårdagens sol.
Tänk! Sittim stod qvar ackurat på sitt ställe,
Och Josua Nun son satt uppå en stol.
Liksom i en krona demanter, smaragder,
Så glänste figurer i barnenas tal
Dock afhörde Josua barnenas bragder
Med särdeles långmod och dolde sitt qval.
När talet dock föll på den sköna huldinna,
Som tagit dem opp såsom barn i sitt hus,
Begynte Historien han artig att finna
Och öfver hans anlete spridde sig ljus.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/191
Den här sidan har korrekturlästs
