Herr Josua Nun son nu längre ej dröjde:
Marsch, ropte han, marsch, mina krigare små!
Först foten den venstra från marken de höjde,
Se’n togo den högra de med sig också.
På stänger af furu de kankade arken,
Med klingande spel öfver floden Jordan,
Och Israels tolfmän de reste på marken
Tolf Domarestenar på gräsbeväxt plan.
Trumpeterne skrällde och fanorna höjdes,
Guds ark sken, som Majsolens gyllene klot.
Men tvekan hos Jerichos borgare röjdes
Hur Israels barn skulle tagas emot.
Med böner och hot ville Kungen dem truga,
Att stadsmuren värja med mandom och list.
Förgäfves! hvar borgare lopp till sin stuga,
Att lefva och dö för sin förstuguqvist.
Men lika förgäfves, må ingen det kränka!
Sex dagar gick barnskapet muren omkring.
Den sjunde grep Fältherrn sig an till att tänka,
Och utbrast: det faller mig in någon ting.
O barn, vi ej kunna med skäl oss beklaga
Att Jerichos fäste har gäckat vårt hopp,
Ty när man en fästning med storm tänker taga,
Man plägar ett härskri förut gifva opp.
Det hafva vi glömt: också bör man bekänna,
Att när man vill ge en afgörande stöt,
Man måste directe mot fästningen ränna;
Ej kring henne gå, som en katt kring het gröt.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/192
Den här sidan har korrekturlästs
