Den mäktiga Kejsaren Nebucadnesar,
I spetsen för sina Assyriska knesar,
Drog ut i ett härnad, på Kejsaresätt,
Och slogs, som hin håle, på Ragau slätt.
Då månde i gräset hans fiender bita:
Sjelf Konung Arphaxad, så hvit såsom krita,
Fann rådligt, att gångaren sporrarne ge,
Men dog uppå flykten utaf diarrhe.
Nu söng man Te Deum, man firade fester:
Ej Kejsarn fick rum mellan Öster och Vester,
Så uppblåst af seger, och ära och makt
På thronen han satt uti herrskareprakt.
Vid Psaltares ljud och vid ljud af trumpeter,
Och harpor, och gigor, och hvad det allt heter,
Utfärdades strax det förståndiga bud,
Att Kejsaren Nebucadnesar var Gud.
Och stackare kommo från Öster och Vester,
Och alla de kände stor lust att bli Prester,
Så rikligt de månde sin rökelse strö,
Att Kejsarn, som Phœnix, deraf kunnat dö.
I grannlanden uppkom nu ångest och oro,
Men Israels barn dock så bange ej voro.
Helt dristigt till thronen de larfvade fram,
Och pekade fingret och sade: Fy skam!
