Men när de sju gånger, i hoppet förnöjde,
Kring muren sin vanliga pilgrimsfärd gjort,
Ett härskri mot himmelens azur de höjde,
Att maken till barnskri man aldrig har sport.
Kantänka, ett sådant clamamus de höllo,
Och gjorde i luften så stark compression,
Att murar och torn uti Jericho föllo,
Och Kungen på näsan föll ned af sin thron.
Kälkborgarne också i dödsångst anställde
Med qvinnor och barn en besatt symfoni.
Men voro af skri än stadsmurarne fällde
De kunde dock åter ej resas med skri.
Och Israels barn uti staden inträngde;
Förgäfves föll Konungen sjelf uppå knä.
De glimmande sablarne modigt de svängde,
Och gjorde ej skilnad på folk och på fä.
Som, enligt hvad nyss jag haft äran berätta,
Re’n staden är tagen med buller och bång,
Vill genast ett lås uppå munnen jag sätta
Och utaf barmhertighet sluta min sång.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/194
Den här sidan har korrekturlästs
