Det bodde en gång i Jerusalems stad
En högvis Skomakare, ättling af Gad.
Han månde så starkt sig på Statssaker slå,
Att frun midt i vintern fick barfotad gå.
Mång källare fanns i Jerusalems stad,
Der Mästare stafvade Tidningars blad,
De läste sin Argus och tömde sitt glas,
Och dagarne spilldes som vin på kalas.
Derfrån gick han ofta med vin i sitt skägg,
Och stångades grymt emot plank och mot vägg.
Men när han kom hem uti svindlande rus,
Blef Demokrati uti Skomakarns hus.
Och kråmande sig, som en tupp när han gal,
Höll Mästarn för Bröderne kostliga tal,
Och Bröderne lånade örat så glade,
Ty mästerligt var allt hvad Mästaren sade.
En afton, när punschen var stark med besked,
Från thronen de störtade Kejsaren ned.
Men Kejsarn, som länge ej visste sin dom,
Satt lugn, med sin spira och krona, i Rom.
Omsider, när händelsevis han försport
Den bragd, som med tungan Skomakaren gjort,
Han skickade genast en kärlig invit
Med ilande bud till vår Israelit.
