Och in steg Gevalgern med staf uti hand,
På Mästaren lades båd’ boja och band.
Då gömde hans barn sig, hans hustru hon gret,
Och Skomakarn gjorde, hvad Läsaren vet.
Nu satt han en tid uppå vatten och bröd:
Vältalighet bragte vår man i den nöd,
Men när som hans fasta var lupen till slut,
Han kröp, som en Mumie, ur fängelset ut.
Men uti den tiden var högst uppå mode,
Att lägga sig i hvad man icke förstod.
Han hade nu hågen för Statssaker mist,
I stället beslöt han att bli Atheist.
Då sålade Mästarn i hast hop en bok,
Der Gud uti himlen från thronen han vrok.
På storverk blott lekte vår mans fantasi;
De mäktiga kunde han ej låta bli.
En dag då han djupt speculerande gick,
Han hastigt en brånad i fötterna fick,
Och började skala, allt öfver den slätt,
Som Fan kommit efter med hela sin ätt.
Jag vill ock förtälja, hur dermed var fatt,
Han hörde ur klippan ett hånande skratt,
Och foglarne söngo som de kunde bäst,
Och sade: Skomakare blif vid din läst!
Nu stridde väl Andar mot hans Theori,
Dock kunde han ej från sin ångest bli fri,
Ty hvar han än sprang, öfver berg, öfver fält,
Det gyllene ordspråket klingade gällt.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/200
Den här sidan har korrekturlästs
