Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/213

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
(191)


Fru Idun hon har äpplen uti en liten ask.
Den, som af dem får äta, blir åter ung och rask.
Vi mena ej Iduna, som här i Norden går,
Ty hon är sjelf obotlig och börjar få grå hår.

Se’n kommer Asen Heimdal, så helig, hvit och stor;
Han hör hur ullen växer och huru gräset gror.
En ann har flere Fäder; han flera mödrar har,
Och nio mör de äro, om Eddan ej bedrar.

Vid Himingbiorg han sitter allt i ett väktartorn,
Och oftast Gjallarhornet gör tjenst som dryckeshorn.
Mjöd han med spända kinder derur helt gladligt dir,
Men uti farans timma basun det åter blir.

Väl mig, att ej, som Heimdal, jag tänder har af guld,
Ty som jag är bekajad med en ofantlig skuld,
De kreditorer komme med en Chirurg till slut,
För att de gyllne tänder ur munnen bryta ut.

Berserkarnes Cupido nu kommer, liten kind:
Han heter eljest Höder, på begge ögon blind,
Är ock berömd som bågskytt, och det med mycket skäl;
När andre hjelpa måtta, så träffar han rätt väl.

Den tysta Asen Vidar går klädd i strumpor och skor:
Hans sko på ena foten är märkelig och stor.
När ulfven slukat Odin och redan han är mätt,
Man skon i honom trugar allt som en efterrätt.

Om Ali eller Vali, om Uller och Forsete
Vi öppenhjertigt tillstå, att vi ej mycket vete,
Och häldre än att ljuga ihop om dem en Historia,
Vi här nu sången sluta med:

Soli Deo Gloria!