Prolog
till
Tragedien Väinemöinen.
Ack! hur besynnerligt är skaldens kall!
Och derpå har jag hittills alldrig tänkt.
Man är en riktig magus och skrifkonsten
Kan svartkonst kallas, tills man lägger af
Att skrifva med svart bläck. Emedlertid,
Om man ock nyttjar bläck af annan färg,
Blir skalden dock i evighet en magus.
Men om jag lefde uti medeltiden,
Förteg jag det helt visst; så klok är jag
Att ej jag känner någon lust att brännas,
När som det ej behöfs. Visst medeltiden
Var mycket bra, som hvarje annan tid,
Så snart man nemligen förstår sig på den,
Som sällan händer förrn den är förbi.
Men att man brände folk, det var ej bra,
Och kanske minst ändå för den, som brändes.
Ja! skalden är en magus, hvilken kallar
Opp andar i det mödosamma lifvet,
Som i sig sjelf är temligt andefattigt,
Och anden springer, att han måtte stupa,
Som om han hade bromsar uti änd’,
