Som se i allmänhet förskräckta ut
Och äro blyga för Herr Recensenten,
Som deremot för dem ej är så blyg,
Men, som en sträng Stjuffader, ger dem ris,
Att de rätt ofta genast dö deraf.
Men dock förut de fälla många tårar;
Ty ej de äro utaf Spartas barn,
Som sågo döden lika lugnt i synen,
Som den dem piskade, såg ”der ni vet.”
Kropp ha de sällan, men det skyles öfver
Utaf de granna frasers purpurslöja.
På själ är mycken brist i våra tider,
Ty vi i allmänhet ej hafva mer,
Än som vi sjelfva stå ut med att bära,
Och som vi sjelfva kunna lätt använda,
Att räkna pengar med. Hvarför jag tänker,
Att icke stort anstränga mina krafter,
Då jag författar denna tragedi:
Det kunde skada lätt min svaga helsa.
Jag vill dessutom ej en Saul vara,
Som var ett hufvud högre än allt folket.
Det vore oanständigt gjordt af mig,
Som är så ung, så länge äldre finnas.
Ty anciennitet går framför allt,
I synnerhet uti de vittra saker.
Men, förrn jag längre går, jag måste se,
Om re’n personerne sig ha infunnit,
Som ödet eller prädestination
Bestämt att leka i min tragedi.
Åskådare bryr jag mig ej stort om;
Ty sjelf är jag en mycket liknöjd man,
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/216
Den här sidan har korrekturlästs
