Det landet är ett strandlöst haf af ljus,
Der Äran, som en fisk i vattnet kilar.
Men myrten, mente han, och lager var
Båd’ A och O i lifvets Gudasvar.
Se’n han beskref den Solens attributer,
Som kallat oss till sine Tempelsvenner.
Det var en Sol, som på ett helgons graf
I Palmens krona strålar, men derjemte
Uti det vida, ljusblå haf sig speglar,
Och menskans hy med ros och lilja målar.
Det var en Sol, som ej går upp och ner,
Men ljusets dryck ur fulla kalkar gifver,
Och bjuder den, som törstar, evigt mer.
Nu utföre Parnassens berg af träd
Slog karlen en Daktylisk kullerbytta,
Och uti fagra ord för oss han mälte:
”Hur eldströmmar ned ifrån himmelen svalla,
”Och bortskölja prunkande blommornas prakt
”Hur dånande, ljungande åskviggar falla
”Och klyfva de trottsiga ekar med makt.”
Se’n sjöng han uti konstiga rulader,
Hur menniskan, när hon är ren och fri,
Ser uppå nära håll det sannas Sol,
I anletet, och icke annorstädes,
Och hur hon lefver midt i Solen först,
Och elden släcker fromma själars törst.
Men snart derpå kanoners dunder bådar,
Att Lagerns ära delas ut för intet,
Och Lagerkransen, kommen sjelf af träd,
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/237
Den här sidan har korrekturlästs
