Med månget hufvud sig beslägtad känner.
Lärdomens rot är bäsk, men frukten söt.
I Scholan, vid de första steg vi togo
På Vishetens och Snillets ljusa bana,
Vi sjelfve, luggade utaf Magistern,
Capitationsafgift erlägga fingo.
Nu luggas Phœbi egen älskarinna,
Att vi må få en reparatio damni.
Då vigdes först vi in uti hans tjenst
Med späda qvistar utaf Betula,
Som applicerades å annor ort.
Vår krona är i dag af bättre trädsort,
Och sitter äfven på ett annat ställe.
Ej Ärans krona bärs på Ärans säte;
Hon sitter uppå ”Ärans pannas glans.”
Men det är mina värda Landsmäns sed,
Att ingen ting af vigt sig företaga,
Hvaraf ej magen har den högsta vinsten.
Ty uti ätande och drickande
Är än uti vår tid en gnista qvar
Af Göthisk kraft och utaf forntids allvar.
I gomen sitter detta slägtes känsla:
Dess värde uti titeln och i rocken,
Och dess förnuft? jag vet ej hvar det sitter.
Den dagen låg dock i vårt ätande
En hög begrundningsvärd symbolisk mening.
Det låter nemligen sig lätt begripa,
Att icke vi för Vetenskap och Konst,
Men endast för den ädla maten skull
Ha fiskat glosor uti Aganippen.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/238
Den här sidan har korrekturlästs
