(19)
Till Vestanvinden.
Kom sköna engel att dig sätta
Bland blommorna vid källans rand,
Och mig ett saligt ord berätta,
Ack, om det fjerrblå Sagoland!
Behöfver ensam du ej hvila?
Sjelf soln ju tröttnat i sitt lopp?
I morgon må du åter ila,
När Eos rosenkrönt går opp.
Jag känner dig se’n förra åren:
Varmt jag dig alltid älskat har,
Ty skön du var, o son af våren,
Och skön din maka Flora var.
Jag drack, när huld du för mig trädde,
Din andedrägt som gudavin.
Skön var du; skönt du ängen klädde
I guld och blommande rubin.
Jag låg i skuggan utaf linden:
Ljuft du i gräsets vågor samm.
Du kom, du kysste mig på kinden,
Och äfven der en ros rann fram.
Hvar ton, som öfver fröjden råder,
I hjertat vaknade till sång,
Och lifvet spratt uti hvar åder
Likt yra silfverforssens språng.
