Denna mull sig lade kring mitt hjerta
Och förhärdades. Så hög jag växte,
Och nu lyfter jag mig högt från jorden
Jettelik, med molnen kring min panna.
Och den yra floden högljudt ropte:
Jag var ock, som du, uti min barndom.
Lugn i öknen stod jag såsom källa.
Trötta vandrarn gladdes, då han såg mig,
Liksom nu han glädes af din åsyn.
Och jag speglade den höga himlen,
Liksom du uti mitt lugna hjerta.
Nu har jag ej tid dertill; jag växte,
Kom i backars sällskap, som mig förde
Från mitt ursprung och den stilla friden,
Och jag gick i verlden ut att handla.
Ser du, när som mest jag sträfvar, skummet
Kring mig höja sig och straxt försvinna?
Det är min bedrift! ack svag, förgänglig,
Som ett menskoverk: jag ro ej finner
Förrn jag till mitt mål, till djupet hinner,
För att störta mig deri och dö.
Gråtande till gossen blomstren sade,
Der de stodo, vissnande på marken:
Liksom du vi voro i vår barndom.
Slutne inom knoppen skönt vi drömde
Om det ljus vi skulle snart få skåda.
Ingen storm oss rörde; vårens vindar
Ljuft som menskans hopp vi endast hörde
Susa smekande förbi vårt öra.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/46
Den här sidan har korrekturlästs
