Öfver blomsterdalar, öfver klippor
Öfver stranden utaf silfverströmmen
Följde lilla Florens dystra Lärarn,
Liksom morgonrodnan följer natten.
Lärarn sorgsen, ty naturen gifvit
Honom kunskap i de dunkla språken,
Hvilka taltes, förrn en menskotunga
Yppat än med ord sin fröjd och smärta,
På en mossklädd sten sig satte neder.
Ned på jorden såg han, som en hjelte
Sårad sjelf och redan död till hälften,
Blickar efter striden på ett slagtfält,
Der hvar vän, han hade älskat, fallit.
Pilten satte sig vid Lärarns sida
Uppå blomsterbädden: skön som löjet
När det sätter sig på Hebes kinder.
Och naturens anderöster höjde
Sig i natten kring den glada engeln,
Som ej än förstod dem; än ett genljud
Af det rena språk han hört i himlen
Mäktade dem alla öfverrösta.
Klippan sade: snart ock du o gosse
Från din sköna litenhet skall växa.
Sättet lär af mig, hur menskan vexer!
Rosor blomstrade omkring mitt hjerta,
Men de vissnade och mull de blefvo.
