Som stå, undrande, på deras stränder
Och sin skönhet se i deras spegel,
Hur den milda Solen dem förlossat,
Och försatt uti sin gamla frihet.
Djupet bryr ej deras raska vågor,
Öfverdådigt de från klippan hoppa,
Och som yra barn utöfver fälten
Springa de i kapp och kyssa blomstren,
Men ha icke tid att hos dem dröja, —
Hvarje andedrag; som in jag andas,
Ljuft är, som en kyss af den jag älskar.
Allt omkring mig lefver, blommar, sjunger,
Som uti min egen blomsterålder.
Allting älskar mig; ur purpurkalken
Gjuter blomman ut åt mig sitt rökverk.
Mellan himlen blå och gröna jorden
Sväfvar lärkan tvekande och vet ej,
Hvar det skönast är, hvart hon skall flyga,
Och mig helsar vänligen toner.
Och Zefyren kommer och besvarar
Hvarje bön, som fromt jag bedt om kärlek,
Och han kysser mig så varmt på kinden,
Och han gjuter ut sin friska anda
I mitt bröst, och helsan spiller åter
Sina färgor på den bleka kinden.
Engel! som så ljuft och vänligt spelar
På mitt hjerta, fromma Æols-harpan,
Du, som fröjd och harmoni och kärlek
I min själ med nektarkyssar gjuter,
Engel! säg, hvi anlet emot anlet
Jag ej dig får se och dö af skönhet?
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/54
Den här sidan har korrekturlästs
