Uppå det rena bladet, på mitt hjerta,
En helig flammas ord, som länge qväfda,
Likt fågeln, då han släpps ur burens fängsel,
Högt svingar sjungande i fria luften
Och glömmer huru bojan trängt tillsamman
Till smärta sångens lust uti hans hjerta,
Fritt klinga opp till himmelen, sitt rike.
Fast på den vida jorden oförstådde
Dock deras mening fattas utaf Gud.
I blomster! ljuft jag vill bland eder drömma.
Jag vill ett menskohjerta eder gifva
Att J må’n kunna älska mig tillbaka.
Så ljuf, liksom det sköna barnets oskuld,
Er blick emot mig ler i ljufva tårar.
J Englar! blommande i evig ungdom
J öfverlefven ej er första skönhet,
Men sköna ären J ännu i döden.
Fastän, J dön ej; J gån blott till hvila,
När som de vilda Nordanstormar komma.
J viljen ej se lifvet uti uppror,
Blott när, harmoniskt uti Västanvinden,
Det, som ett barn, uti Naturen leker.
Men när förgängelsen, till kamp mot lifvet,
Framträder på de friska gröna fälten,
Då sluten J ert öga till och somnen,
Och sofven vid er sköna moders hjerta,
Tills striden är förbi och lifvets seger
I sång och ljus sig åter uppenbarar;
Då väcker Gud er åter upp ur sömnen.
Han skickar Maj att hviska i ert öra,
Att våren blommar ren på höga himlen,
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/57
Den här sidan har korrekturlästs
