Den här sidan har korrekturlästs
Och att det ock är tid för er att blomma.
J från ert anlet viken gröna slöjan
Och när J kännen, huru vårljuft lifvet
Sig sprider på er kind, som blygsamt täflar
Med rosorna, som morgonen planterar
I Österns lustgård, när som Soln skall komma,
Då mera härligt blomma edra former.
Så jag ej dör; blott menskan det så kallar,
Men flyr blott hem till harmoniens Fader,
Som bor der borta, der vid Horizonten
Skönt himmelen och jorden sammanfalla.
