Mitt ödes tafla sina färgor hämtat,
Och än ned på mig falla hvita blommor,
Är det blott snön, den bleka vinterliljan.
Natur! för dig ock kommer Solen åter
Med vårens värma uti gyllne blickar,
Och Vestanvinden, lekande med blomstren,
En ljuf harmonisk sång å nyo sjunger,
Och från sitt hvita örngått utaf snö
Uppvaknar blomman ur den långa hvilan,
Och dottren Najas åter fri sig känner,
Och dansar sjungande och leker barnsligt
Med gröna lockarna utaf ditt hår.
Och Dottren Dryas sträcker gröna armen
Och vinkar luftens boningsmän att komma
Och fira våren invid hennes sköte.
Hon gläds, då hennes skönhet de upphöja,
Och kronan grönskar stoltare än förr,
Och gläds, då tvenne älskande sig samla
Inunder skuggan och sitt hjertas flamma
I kyssars himmelskt ljufva nektar släcka.
Natur! du glädje har af dina barn:
I lif och död de hylla varmt sin moder.
Med dig de svärma ljuft i vårens stunder,
Hvar andedrägt är en oskyldig fröjd;
Men när, om hösten, du begynner sörja,
Då brista deras hjertan utaf sorg.
Men skalden går, den trognaste bland söner,
Med alla årets tider i sitt hjerta;
Dock konstens vår står ofvan. Hoppets träd
Slår oförgänglig blomma ut i tiden,
Fast frukten mognas först af evig Sol.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/62
Den här sidan har korrekturlästs
