Med dig i qvällens stund vi skulle gråta
Och säga med vårt doft, hvad ej med orden
Förtäljas kan, hur skönt i himlen är;
Han är din goda Engel, som du drömde
Att famna uti stundens sköna former,
Som blickat jemt med kärlek i ditt hjerta
Och varit med dig, fast hans etherskönhet
Ej kan sig spegla i ett dödligt öga,
Och som en gång för dig sig uppenbarar
I all sin skönhet under namn af Döden,
Och kysser själen ut ur stoftets fängsel,
Och trycker dig uti sin famn och fröjdas
Att han omsider kunnat dig befria.
Då sade jag: J blommor, blifven mina!
Jag vill med milda tårar eder vattna.
När jag min Laura mins, den ljufva blomman,
Jag sjelf blir blomma och får dagg i ögat.
Och blomsterenglarne nu uti vinden
Sitt hufvud böjde, som till vänligt bifall.
Och solen sken med samma ljufva klarhet
Som in uti mitt barndomsöga blickat.
Ej mera doftar dina blommors ljufhet,
Natur! och rifven är din gröna mantel,
Och ej mer skalkas vänliga Zephyrer
Omkring mig, utsträckt vid en källas blombrädd.
De gunga icke mer på gröna qvisten
Och kasta ned sjelfsvåldigt utur gungan
De hvita äppelblommor på mitt anlet.
Om nu jag stannar under helga appeln,
Der första gången jag en Majqväll skådat,
Den ljufva, utur hvilkens tjusningsblickar
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/61
Den här sidan har korrekturlästs
