O lif! jag har dig åter. Ljus, du gläder
Den Pilgrim, som nyss satt i skuggors land.
Den sköna jorden tacksamt jag beträder,
Och villigt bär mitt hjerta lifvets band.
Hur fullt af fasa är dock djupets möte,
Tartasen höljd af evig natt der låg,
En vattenlilja i Najadens sköte
Af ångest blek dess öppna port jag såg.
Omkring mig gråa murar ufaf vatten
Tillsammanstörtade liksom en graf.
Så stum jag låg uti den dystra natten,
Som fosterfolket i det djupa haf.
Liksom en qvist från moderstammen bruten,
Var skalden ifrån menskligheten skild.
Från vänners hjerta var min själ förskjuten:
För mörker såg jag endast dödens bild.
Men bedjande för Gud min Engel trädde:
Af sorgen för sin bror mer skön han var.
För min skull himlen lemna honom glädde.
Han kom mer hastigt, än som ljuset far,
Han sina armar vänligt mot mig sträckte,
Och mot hans sköna hjerta sönk jag trygg.
Hans kyss ifrån de döda mig uppväckte:
Pånyttfödd satt jag uppå böljans rygg.
