Den här sidan har korrekturlästs
Emot mig kommo sommarns varma andar:
Sin rika högtidsdrägt naturen drog.
Den sköna sol, som sina färgor blandar
Till lifvets målning, vänligt mot mig log.
Jag fröjdades med alla mina sinnen:
Ur ögat bröt de ljufva tårars ström.
Ack! allt var skönt, som mina barndomsminnen,
Allt skönt, som om den älskade en dröm.
O Fader! som, högt öfver smärtans boning,
Har satt din thron i oförgängligt ljus,
Till dig, som skänkt från dödens kalk förskoning,
Mitt lof jag sända vill med qvällens sus.
Emot det ljus, den härlighet dig kröner,
Natt är allt menskligt snilles högsta prakt.
Dock, du som ej försmår de fromma böner,
Tag an den blomma för din thron jag laggt.
