Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/75

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs
(55)


Braut Anund.

<poem> Och soln var ny uppgången öfver norden, Ty kronan satt på Anund, landets Far. Hans högsta kärlek var den Svenska jorden: Af honom blomstren i sitt hår hon bar. Svärdsklingan till en plogbill ombytt vorden Förundrades, att ej mer svärd hon var. Soln såg igenom den uthuggna skogen Med vällust uppå hjeltarne vid plogen.

Med feghet de sin härkomst ej förnekte; De vände mot en annan makt sitt mod. En vild Natur till lydnad de bevekte; Intogo land med svett och ej med blod: Men de med mödan, som med faran lekte, Och berg och skog i sädens guld nu stod. Ej mer de samma väg som villdjur tåga, Och öfver floden spännes bryggans båga.

Uti Kung Anunds dagar uppå fjällen God årsväxt lekte med den sköna fred. For Kungen så en gång i stjernequällen Med sina männer öfver Himlehed. Och härlig Svea satt på klippehällen: Det höga hjertat utaf längtan led. Hon sina armar ut mot Kungen sträckte Och med sin klagan all naturen väckte. <poem>