Den här sidan har korrekturlästs
Och all Naturen upp ur sömnen sträfvar;
Liksom en klagan vågen slår mot strand;
Och vinden, som en suck, i början bäfvar;
Och himlen rodnar utaf hennes brand.
Snart ljudlig sång ur furuskogen sväfvar:
Kom Anund! Kom! Knyt med mig närmre band!
Och stormen högt utsade vigningsorden
Då Kungen sjönk till hjertat utaf jorden.
Så slumra ljuft invid den högas sida!
Din brud är ock vår kärlek; hon är skön.
Men vägrar hon i ljuset skörden skrida
Och kläder hon om vårn sig icke grön:
Då, Kung och Far, med barnslig lit vi bida,
Att du förenar så med vår din bön,
Och så, med värma, dig till henne vänder,
Att hon oss svar i gyllne skördar sänder.
