1.
Vänner! Sångarens krans är flätad af blommande törnen.
Rosorna skänker jag er, törnet behåller jag sjelf.
2.
Klaga ej bittert min själ, men när dig lidandet träffar,
Låt på jorden din sorg blott som en blomma stå quar,
Liksom Phœbus på Älsklingens graf hyacinthen har plantat,
Och på bladet ännu hviskar hans eviga sorg.
3.
När det en gång föll regn om våren jag leende sporde:
Maj, hvi gråter du så midt uti blomningens stund?
Och mig svarade Maj; Säg Skald, hvi perlas ditt öga
Under förtjusningens stund uti den älskades famn?
4.
Maj skönlockiga pilt, o! dröj på den sorgliga kullen
Och till prof utaf gunst föd några blommor derpå!
Ty den yngling, hvars stoft vi gråtande gömde härunder,
Var, då han lefde en gång, vänlig och skön såsom du.
Men ock lika förgänglig som du försvann han från jorden
Ack! förgäfves af oss fängslad med kärlekens band.
5.
Grafven är trång; alt lefvande der dock samlas till frihet,
Men vår rymliga jord kan icke rymma en fri.
6.
Pehr Hörberg.
Din förtjenst erhöll ingen lön af lyckan. Naturligt!
Kunde den blinde förstå sig uppå färgornas konst?
