Den här sidan har korrekturlästs
Nu lifvet, vredgadt, manar mig till strid
Och dödens Engel dröjer att mig frälsa.
Min sköna flicka och min barndomsfrid
Blott stundom på mig uti drömmen helsa.
Dock från det trädet, som mitt hjerta minns,
Der våra namn i barken sig förmäla,
Vill, när i lifvet ingen blomma finns,
Jag med en tår de vissna bladen stjäla.
