gradationer af en främmande, i upplösning stadd nationalitet. Äfven dessa urbyggare, bland hvilka Skrultarne fått sitt namn deraf att »de skrulta omkring» eller föra ett kringirrande lif, bygga således i ensliga hushåll på skogarne, och ha knappast någon annan näring än att tigga, att sno rep af tallrötter och göra tjenst vid gårdarne såsom flåbusar och vallackare. De äro allmänt begifna på superi. Deras boningar uppföras ännu såsom kåtor, af res-virke, spetsiga uppåt, med ett rökhål, och deras egna platta, korta ansigten röja den Lappska typen, med platt näsa, utstående kind-knotor, bruna ögon och svart hår. Af hela Lappstammen i vårt land är det således nu mera blott en enda gren, — den aflägsnaste, som under egendomliga natur- och kultur-förhållanden hittills förmått bibehålla sig såsom ett serskildt folk, med bestämda nationela egenheter.
Att, vid det dunkel som höljer Göta rikes äldre historia och ethnologi, här framkomma med bestämda meningar om det gamla trollfolkets religiösa bruk och föreställningssätt, kan med fog synas vanskligt. Detta spörsmål står nemligen i det innersta sammanhang med den ännu oafgjorda frågan om vårt sydsvenska urfolks nationalitet, och kan blott på samma gång som denna bli tillfredsställande besvaradt. Trogne den åsigt som vi i närvarande försök öfverallt fasthålla, att nemligen ett äldre kulturskifte kan och bör studeras i de spår det qvarlemnat i folkens språk, seder och föreställningssätt, likasom en geologisk bildning kan igenkännas ännu i sina vittrade spillror, anse vi oss dock böra framställa den mening vi härpå grunda, öfverlemnande åt framtida forskningar i
