språk, historia och fornkunskap, att åt densamma gifva vederläggning eller bekräftelse.
Granska vi nu det föreställningssätt om de forntida trollen, som i Wärend och i Göta rike af ålder varit gängse, så framgår såsom bestämdt gifvet, att de varit betraktade såsom ett främmande slägte, hvilket icke räknades till »folk», »christet folk», och hvars ethniska namn, Troll, i språket icke ens har något genus. Vi måste häraf ledas till den slutsattsen, att trollen varit af en från våra förfäders skild nationalitet, med främmande utseende, språk, lefnadssätt och seder. Detsamma gäller i lika eller ännu högre grad om deras religiösa bruk och föreställningar, hvilka af de nya stammarne betraktades med den yttersta afsky och i språket sammanfattades under namnet Trolldom, — ett ord, som blifvit bildadt ur sjelfva folknamnet Troll, och enligt sin härledning betecknar detta folks seder, bruk och väsende i allmänhet. Då ibland dessa folkbruk de magiskt-religiösa konsterna voro de mest betecknande, och blefvo af våra förfäder mest bemärkta och fruktade, kom ordet Trolldom, att, ifrån ett allmänt ethniskt begrepp, småningom inskränkas till betydelsen af ond vidskepelse eller onda magiska tillskyndelser. Och då, med upplösandet af trollfolkets egen nationalitet och med stammarnes flersidiga beröring eller blandning, de magiska bruken eller trollkonsterna i arf öfvergingo till de yngre trollbackorna, trollkonorna, trollkäringarne eller, såsom de i Wärends-lagen jemväl kallas, Holdorna, så kunde i en långt sednare tid dessa samma trolldoms-bruk, uppblandade med yngre hedniska eller främmande tillsattser, å nyo uppträda i folkets
