dessa folk har således handlings-kraften icke varit skattad såsom menniskans högsta, utan den makt som ligger i visdomen, i det högre vetandet, i sången och siare-förmågan. Medan de gotiskt-skandinaviska folkens historia alltigenom visar en kedja af mäktiga utåtgående rörelser, så har de tshudiska stammarnes verld företrädesvis varit en inre, i det stilla, ofta dystra grubbleriet, i dikten och i natur-betraktelsen. Hos tshudiska stammar, mer än hos andra kända folk, hafva derföre af ålder uppträdt Schamaner, Tadiber, sångsmeder, visa, siare och spåmån, hvilka genom runor eller sånger, utsagda under en stark sinneshäfning, eller genom en viljekraftens högsta spänning medan kroppen ligger i en slags spontant-magnetisk hvila, och eljest genom iakttagande af vissa hemlighetsfulla bruk, trott sig kunna befalla öfver vindarne, elden, hafvet, leda naturens makter och andar, likasom menniskornas håg och djurens böjelser, låta sin själ färdas till långt aflägsna ställen och se hvad der tilldrager sig, genom en inre klarsyn förutse och förutsäga framtidens hemligheter, och framför allt dräpa eller förgöra sina egna och sitt folks fiender.
De tshudiska stammarnes uråldriga magiska bruk, sådana de än i dag förekomma hos Lappar, Finnar och andra nordliga folk, äro således i allo likartade med dem, som under namn af trolldom en gång öfvades af de gamla trollen i Wärend och Göta rike. Dessa bruk ansågos ock i öfra Sverige så karakteristiska för Lappfolket, att de hos Laurentius Petri omtalas under namn af Lappekonst. Då nu våra sydsvenska förfäder funno samma bruk för trollfolket så egna och utmärkande, att de för dem valde ett språkuttryck,
