Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/150

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
142
Kap. II. Hedna-kult.

rasande, förrän hans kamrat, Johan Persson, fick honom i armen och drog'en dädan». Om lunden vid Odensjö förtäljes ännu år 1805, att alla som gingo ditin blefvo »förvillade», så vida de icke »vrängt något klädes-plagg». Lunden vid Blädinge, hvaraf lemningar för icke längesedan funnos qvar, ansågs af folket med helig vördnad, och i Brunstorpa lund vågar än idag ingen hugga ett träd, af fruktan att straxt »råka för» någon häftig sjukdom.

Det är detta uråldriga föreställningssätt som vi ha att tacka för, att några af dessa fornhelgedomar, eller åtminstone spår af dem, kunnat ända till vår tid i Wärend bibehålla sig. De flesta ha visserligen under de sista tvåhundra åren blifvit sköflade, såsom f. ex. Helige lund på Helige-ö, i hvilken några af de äldsta tråden redan på Rudbecks tid blefvo »ruinerade» af befallningsmannen Sone Bengtson, som lät flytta sin gård intill samma lund. Hofs lund, som ännu för hundra år sedan var Wexiö stads allmänna lust-ort, har ännu sednare blifvit uthuggen, och Täfvelsås lund har i vår egen tid delat samma öde. Men spår af de hedniska helgelundarne finnas ännu vid Skatelöf, Brunstorp, Mosterud och flerestädes i vår landsort, och om de två sistnämnde veta vi, att de ännu för få år sedan funnos i det närmaste bibehållna.

§ 32. Samma plats och betydelse som helgelundarne intogo i bygdelagens och byarnes gemensamma gudadyrkan, intogo heliga träd, Vård-träd, Bos-träd, i den enskilda och husliga kult som öfvades vid hvarje gård. Enligt ett ännu lefvande föreställningssätt bodde i dessa gamla träd gårdens vättar