skedde i vatten, i allmänhet förrättades på en konstgjord upphöjning uppå åsar och kullar, så upptändes dessa eldar alltid på berg och högt belägna ställen. De hade ifrån början till mening, att, såsom ett heligt renings-medel, skära landet ifrån ovättar och onda naturmakter, och stå i bestämd förbindelse med den ifrån östern tidigt inkomna kulten af Balder eller Baal (solen, sommaren). Redan i tider, äldre än all historia, ingick eld-kulten såsom en allmän beståndsdel i vår nordiska hedendom, och allt skäl gifves att förmoda, att jättarne eller Goterna medfört densamma redan vid sitt första inträde i vårt land, som utan eld icke kunde odlas eller bebyggas.
Vi få om dessa heliga eldar, och om de spår af en forntida eld-kult som ännu kunna uppsökas i folksed och folktro, tillfälle att yttra oss i det följande. Vi vilja här blott hafva i allmänhet anmärkt, att efter Pytheas berättelse, och i enlighet med det föreställningssätt som vi här angifvit, plägade inbyggarne i Thule, redan flere århundraden före vår n. v. tideräkning, upptända eldar på bergen för att fira solens återkomst. Våra förfäder, så väl Goterna, som de yngre invandrande stammarne, hade ock för sed att bränna sina döda, och skilde sig härutinnan ifrån landets urbyggare af Troll-folket, som efter vilda folks sed nedsatte sina döda, obrända, i en stengraf, icke alldeles olik de lefvandes egna, underjordiska boningar. Om de förändringar som dessa skick undergått, genom inflytelsen af nya invandringar och nya religiösa idéer, tillhör det arkeologien att upplysa, och vi beklaga djupt att denna vetenskap ännu icke hos oss hunnit samla det antal säkra data, som
