huru en Major Jöns Gyllensparre, som hade sitt säteri i Ingelsta by, lät ifrån Kongs-högen nedvältra den ofvan omtalade »trinda och vackra stenen — och med största besvär af många par ökar och mycket folk bringa till sin gård. Då störtade det ena oxeparet straxt dödt. Stenen lades midt på gården framför förstugu-dörren, der han ock några dagar blef liggande. Men så länge stenen der låg, kunde ingen menniska eller kreatur ha ro, sömn eller lisa i gården, förrän stenen återfördes till sitt rum på Kongshögen, och då drog ett hvitt stod honom tillbaka igen, som många, både små och stora i Ingelsta by med förundran sågo, som ännu lefvandes veta omtala».
Äfven efter offerställen under tak finner man några dunkla spår, likasom vi af historiska urkunder veta, att de i den sednare hedendomen förekommit flerestädes i Göta rike. Dessa timrade gudahus fingo hos våra förfäder namn af hof, Gudahof. Om deras byggnadssätt veta vi föga mer, än hvad som låter sig sluta af det som förekom vid de öppna blotställena, med hvilka de naturligtvis måste hafva haft en hufvudsakligen öfverensstämmande anordning. Nära Wexiö, i den trakt der vi af ålder finna Wärends kärna, träffas än i dag en by, med det fornhedniska namnet Hof, och inom Uppvidinge härad förekomma Hofgården i Åsheda och Hofgård i Elghults socken.
§ 35. Vid sidan af den gamla natur-kulten, med blot till gudar och landvättar i heliga vatten och på stenar, uppträder i vår nordiska hedendom en annan, något yngre, men dock redan från Asien medförd kult med heliga eldar. Likasom blotoffren, der de icke
