Mer eller mindre tydliga spår efter dessa gammalnordiska offerbruk hafva intill vår tid bibehållit sig, icke blott i landets fornvårdar, utan ock i folksägen och folksed. Af de förra hafva vi redan i det föregående korteligen berört blothorgarne och blothögarne, och vilja här blott hafva anmärkt, att i deras grannskap vanligen träffas ättekummel, ättehagar, ättebackar och ättehögar, d. v. s. forntida grafvar ifrån brännåldern, af olika form och beskaffenhet. »Rundt omkring Kongshögen» vid Ingelstad funnos således ännu på Rudbecks tid icke mindre än ett hundra sextio fem serskilda »stenringar, somliga lagda i trinda ringar, somliga i oval och aflånga, och somliga fyrkantiga». Den största af dessa stensättningar (eller ättehagar, såsom de af ålder varit kallade), höll i längd 31 steg. Härförutan funnos vid Ingelstad åtskilliga högar och »ättebackar», hvaraf 20 »små högar, några kringlagda med stenar», hög vid hög i en krets, 35 steg öster från Kongshögen. Likartade gamla begrafningsplatser ifrån bränn-åldern hafva förekommit, eller förekomma ännu, i Wärend på många ställen, serdeles på den gamla Bråvalla-hed, och vi hänvisa rörande dem till den i grefve Dahlbergs verk införda kartan. Vid deras granskning finna vi då, icke blott prof på de olika formerna af forngrafvar ur brännåldern, ifrån det äldre stenkumlet och den nakna stenringen till den yngre jordhögen, med mångfaldiga dem emellan liggande öfvergångsbildningar, utan kunna ock, ifrån deras tillstädesvaro på en och samma fläck, utreda, hvilka bland dessa former som bevisligen tillhört en och samma folkstam, och huru således begrafnings-skicken hos denna
