Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/170

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
162
Kap. II. Hedna-kult.

offerhästens kött och af förning, som förtärdes vid offerbålet under bar himmel, följde minnes-drickningen eller minnes-skålarne. Äfven dessa tömdes vid det på ätteplatsen brinnande bålet, så att de aflidnas skuggor tänktes dervid personligen närvarande. Man drack ur horn och skålar, hvilka helgades genom att bäras öfver elden; äfven utgöts af sjelfva drycken på blothögen och i offerbålet. Den första och högsta skålen pålystes och egnades åt Oden, äfven om någon annan gud var land-Ås; derefter följde skålar för öfriga gudar och landvättar, så vidt de voro i landet kända och dyrkade, och slutligen för aflidna fränder, hjeltar och berömda män. Emellan det att minnesskålarne gingo rundt omkring hela laget, afsjöngos gilles-visor till de gudars och hjeltars ära, åt hvilka blifvit egnade. Slutligen drack man äfven till de lefvandes pris, drack hvarandras skål eller drack enmännings, och öfverlemnade sig åt gilles-glädjen med lust och gamman, med glam, sång, lekar, spel, dans och andra förlustelser.

Att sålunda i allmänhet tillgått, kunna vi sluta så väl af hvad Eigla saga, Sturleson och andra författare åt oss meddelat om sedvänjorna vid guda- och konungahofven under hedna-tiden, som ock af hvad som förekom vid de andeliga gillena under medeltiden och vid allmogens gillen i en ännu nyare tid. Dessa, såsom andra folkseder, hafva nemligen blott långsamt undergått förändring. Det fornnordiska gudahofvet, konunga-salen eller gästabudsstufvan, med sin midt på golfvet brinnande eld, hvaröfver dryckeshornet bars emellan de å båda sidor befintliga högsätena, företedde således alldeles samma anordning, som det