äldre blotgillet under bar himmel, utan annan olikhet, än som måste uppkomma vid gillets förflyttande under sotad ås. Detta ämne är dock så fullständigt utredt af äldre författare, att vi kunna anse öfverflödigt att här vidare derom yttra oss.
Med mera skäl torde vi då kunna meddela några upplysningar om de mindre allmänt bekanta andeliga gillena ifrån medeltiden, oaktadt intet sådant ordnadt gille, så vidt historiskt kändt är, inom Wärend förekommit. Alla omständigheter hänvisa dock derpå, att både saken och namnet varit här lika kända som i det öfriga Sverige, om ock i en mindre regelbunden form, och att öfverhufvud samma, eller åtminstone likartade gilles-bruk varit gängse i Wärend, som i andra delar af vårt land. Beslutet på riksdagen i Westerås, år 1544, hvarigenom gillen och gilles-gästabud helt och hållet aflystes, samt den snart derefter utbrutna Dacke-fejden förklara nogsamt, huru den historiska erindringen af dessa ordnade brödraskap kunnat i Wärend gå förlorad, änskönt deras bruk och sedvänjor allmänneligen ingått i folkseden. Då dessa samqväm bilda öfvergången ifrån det hedniska blotgillet till yngre christnad sed, anse vi oss derföre böra här något närmare taga dem i betraktande.
De andeliga gillena förekommo under medeltiden i vårt land till ett stort antal; man känner af dem namn på flere än hundra, och jemväl några af deras handskrifna skrån eller stadgar finnas bevarade till vår tid. Så vidt vi från dessa skrån kunna sluta, voro de ett slags andeliga brödraskap, helgade åt något katholskt helgon, och hvilka sammanträdde för
