Om nu än denna uppfattning af eldens natur och verkningar är den äldre och ursprungliga, så framträder tillika, redan i ett tidigt skede af hedendomen, föreställningssättet om elden såsom ett heligt reningsmedel, och såsom framför allt mäktig emot ovättar, gengångare, trolldom, förgerning och onda natur-inflytelser. Det är ett sådant föreställningssätt som i allmänhet ligger till grund för hela den fornhedniska elds-kulten, med dess offerbål, äfvensom för den dithörande fornseden att å bål bränna sina döde. När, enligt sagornas berättelse, Thielfvar förde eld i land på Gotland, eller Landnams-männen buro eld omkring sina nya områden på Island, skedde det således i mening att helga landet och skära det ifrån ovättar, alldeles såsom när Wärends-bonden, i en långt yngre tid, låtit sina eldar i skärdagarne lysa öfver hela landet ifrån kulle till kulle. Hela föreställningssättet är dessutom ännu icke utdödt, utan bibehåller sig lefvande i Wärends folkseder och folktro. Medan nyfödt barn är hedet (ɔ: odöpt), må derföre icke elden slockna på spiseln, att ej barnet må kunna bortbytas af trollen. Kommer någon utifrån, der späda barn äro inne, må han ej tala ett ord, utan att först hafva rört vid elden. När barnsängs-qvinna far till kyrka, för att kyrkotagas, må hon först rökas med en påtänd linne-klut och vid utgåendet stiga öfver ett eld-kol, som kastas före henne genom dörren; sker icke detta, så kan hon blifva bortbytt eller förgjord. Talar man om trollbacka, må man tillika nämna eld (och vatten och kyrkans namn), att hon ej må hafva makt att skada. Kommer trollbacka (eller Tattare) i gården, kastas
