emot ett torrt trä-stycke, och i Wärend är samma sed, änskönt öfvad annorledes och i annan mening, icke okänd än i dag. Likasom Loke (ɔ: eldens gud), enligt Eddan, var i tidens morgon räknad ibland Asarne, så erindrar man sig i Wärend ock ett föreställningssätt, som otvifvelaktigt tillhör vårt äldsta kultur-skifte, och enligt hvilket elden ännu betraktas såsom ett slags mäktigt, lefvande väsen, lättretligt och ondskefullt till sin natur, och som derföre icke måtte gifvas löst, utan hållas bundet, men i fångenskapen med aktsamhet behandlas, och, retadt, med offer blidkas. Det är på grund af detta uråldriga föreställningssätt, som man i Wärend än i dag icke gerna vill nämna eldens namn, och framför allt icke vid kolmilor eller tjäru-bränning. Af de gamle kallas elden derföre nästan alltid värme, såsom »låna mig värme!» »akta värmen!» »värmen är lös», o. s. v. Är någon ifrig, när han skall påtända en fälla, så tros elden bli svår att släcka, och om vid en eldsvåda någon springer eller ropar, tros elden blifva desto häftigare. Om någon ovårdsamt spottar i elden, så straffas han genom att få bläddror på tungan; får någon deremot af annan orsak sådana bläddror, så botas det med att tre gånger spotta i elden. Låter någon mjölk, vid kokning, pösa öfver i elden, så får kon ondt i spenarne, om han icke genast i elden inkastar vatten och salt. Äfven när barn fälla tänder, kastas den fällda tanden i elden såsom ett slags offer, och när folket om qvällarne fäster elden, d. v. s. rakar aska öfver de brinnande glöderna, sker det icke utan att signa, eller deröfver göra korsstecken.
