Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/203

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
195
§ 45. Öfvergång t. christen kult. Bönekorss. Offerställen. Offerhus.

tänkesätten af den tid, hvars barn de voro, och undveko visligen att stöta sina landsmäns rådande vanor, bruk och föreställningssätt. Den gamla hedendomen fortlefde derföre ett sjelfständigt lif vid christendomens sida, under flera århundraden, och drog sina sista andedrag först långt fram i en nyare tid. Hela vår medeltid erhåller härigenom sin allmänna karakter af ett brytnings- eller öfvergångs-skede; men brytningen var i vårt land mindre våldsam, än man på grund af de sidoställda kulternas olika art egde att vänta, och, efter fulländadt bildnings-arbete, hvilar ännu hela vår nyare svenska odling på en öfverhufvud djupare hednisk grund, än man i allmänhet är van att föreställa sig.

Allestädes varseblifva vi således en enkel och naturlig öfvergång ifrån det gamla till ett nyare, utan plötsliga språng och våldsamma kastningar. Men öfvergångs-länkarne emellan äldre hednatids- och yngre medeltids-bruk hafva i allmänhet blifvit mindre bemärkta. Vi finna oss häraf uppfordrade, att med dem något närmare sysselsätta oss, åtminstone så vidt förhållandena i Wärend dertill gifva en osökt anledning.

Hvad således beträffar detta lands gamla helgelundar, offerkällor, blothögar och andra ställen för öfvandet af hednisk kult, finna vi att de, vid christendomens införande, varit i allmänhet behandlade med den yttersta skonsamhet. Der de nu mera äro förstörda, får sådant i de flesta fall tillskrifvas icke de äldre missionärernas fromma nitälskan, utan en vida yngre tids okunnighet eller egennytta. Förhållandet vinner ock sin enkla förklaring, när man