Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/204

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
196
Kap. II. Hedna-kult.

sätter sig in i medeltidens kultur-tillstånd, föreställningssätt och öfvertro; och S. Sigfrid och hans efterföljare, sjelfve barn af sin tid, handlade utan tvifvel klokt, då de heldre vädjade till öfvertygelsen än till våldet. Hvarken de eller christendomens sak har derpå förlorat.

De nya lärarena åtnöjde sig fördenskull till en början, med att åt de äldre hedniska offerbruken gifva snarare en yttre christen pregel, än något väsendtligen förändradt innehåll. De samlade sina nyomvända just på de ställen, der hedningarne af ålder plägat sammankomma till gudstjenst och offer under bar himmel. Här uppsattes ett enkelt böne-korss, och vid detta förrättade de nyomvända sin bön och nedlade sin offergåfva, alldeles efter hedniskt skick. Utom den förändrade offersången blef eljest allt vid det gamla. I samma heliga källa, der hedningarne plägat vattenösa sina barn, göra sina religiösa tvagningar och blota till gudar och elfvor, undfingo de nychristna det heliga dopet; icke långt derifrån uppsattes då likaledes ett böne-korss, vid hvars fot offergåfvan nedlades. Under den sednare medeltiden, då klingande mynt mera allmänt kommit i rörelsen, anbringades å böne-korsset en jernbössa, i hvilken offerpenningen nedlades. Härifrån uppkomsten af våra protestantiska fattigstockar eller fattigbössor, hvilka i Wärend ännu allmänt förekomma dels i grannskapet af gamla offerkällor (såsom vid Öyaby, Öhr o. fl. st.), dels ock vid vägmöten, vid gamla kyrkor och eljest på rum och orter, der de rimligtvis trädt i stället för de äldre katholska bönekorssen.