Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/211

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
203
§ 45. Öfvergång t. christen kult. Bönekorss. Offerställen. Offerhus.

sed vid Sandviks offerkyrka, att hvart för sig pålysa eller kungöra så väl hvad djur som blifvit till offer gifvet (lamm, kalfvar, kor o. s. v.), som den lösepenning som derför blifvit af egaren erlagd till kyrkan. Hvad slutligen beträffar det ringa antalet af offerkyrkor i sjelfva Wärend, må man icke deraf draga den slutsattsen, att de uråldriga offerbruken har tidigare än hos grannarne försvunnit ur folkets vanor. Tvärtom, blefvo de redan tidigt genom lag ordnade, och ingingo i landets katholska och sednare äfven protestantiska kyrkoförfattning. Enligt Wärends- eller Tiohäradslagen borde alla, som själarykt ega, offra till presten »på juldag och påska, helgonamessa och kyrkomessa. Då skall presten å altaret få lef och lefs-sofvel af hvarje husfru, derest ej mera sjelf bonden vill». Vidare borde hvarje hustru i inläsnings eller kyrkogångsafgift gifva ½ mark vax och ½ örtug i penningar, »och lägga å altaret tre lefvar bröd och sofvel». Offret lades således under medeltiden in natura på sjelfva altaret. Längre fram utbyttes det emot en frivillig penning-gåfva, och har i denna form bibehållit sig ända in i vår egen tid. De torde dock vara få, som, vid åskådandet af ett s. k. Offer i en wärendsk lands-kyrka, veta eller ihogkomma, att denna folksed här icke är blott af lånadt och judiskt ursprung, utan skjuter rötter genom hela medeltiden, djupt ned i vår egen fornnordiska hedendom.