Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/213

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
205
§ 45. Ödet.

liggande, är den i Wärend ännu lefvande tron på ett blindt, allt beherskande Öde. Folket bibehåller än i dag samma verlds-åskådning, som en gång var hedendomens innersta kärna och grundval. Allt hvad som timar och sker i verlden, godt eller ondt, är på förhand skipadt af en hemlighetsfull makt, hvilken allt är undergifvet och af hvilken de yttre händelserna blott äro uppenbarelser, likasom menniskans egna lidelser och hennes genom dem bestämda handlingar. Man igenkänner allestädes en evig verldslag, men har ännu icke förmått höja sig till en allmän och klar uppfattning af idéen om en christlig försyn, eller om menniskans handling såsom beroende af viljans fria och sedliga sjelf-bestämning. Och i sammanhang med denna tro på Ödet, såsom en högre allt beherskande nödvändighet, fattar ännu mången efter hedningarnes sätt hela skapelsen, såsom ledd och befolkad af hvarannan underordnade, mer och mindre mäktiga natur-vättar, under hvilkas inflytelse äfven menniskan, och hvad henne tillhör, står i lifvet, och emellan hvilka hon sjelf intager sin gifna plats efter döden.

Spåren af detta föreställningssätt framträda allestädes märkbara, i wärendskt folkmål såsom i wärendskt folk-lif, om ock nu mera oftast i en mildrad form. Ännu i sednare tider har man dock exempel på en rå fatalism, såsom då en mor vägrade tillåtelsen att genom rullning söka till lifvet återkalla hennes drunknade son, eller i den gängse motviljan mot att i sjukdomsfall tillkalla läkare o. s. v. Man har nemligen länge betraktat dylika åtgöranden, såsom otillåtna ingrepp i ödets oföränderliga skickelse. För